Jag har alltid varit smal. Ibland lite väl smal.
Jag kan inte säga exakt när min ätstörning började. Jag vet inte om jag har haft det hela livet eller om det började när jag var 9 år. Det var då jag märkte det i alla fall.
Jag har aldrig kunnat säga att jag haft en ätstörning, även fast jag misstänkte det. Idag vet jag att det är så och jag vet hur jag ska hantera det.Skolan började 8.10. Men min klocka ringde 6.20. Det tog mig max fem minuter att gå till skolan. Jag packade väskan kvällen innan. Jag hade inte börjat använda smink. Det jag skulle göra på morgonen var klä på mig, äta frukost, borsta håret och tänderna och gå till skolan. Allt detta kunde jag göra på en halvtimme - 40 minuter. Men jag gick upp 6.20.
Jag gjorde det för att jag skulle kunna äta frukost i lugn och ro och sedan gå och vila så att jag kunde smälta maten.
Jag har förträngt mycket från den här tiden, men jag kan inte komma ihåg en enda gång som jag fick behålla frukosten. Jag stoppade aldrig fingrarna i halsen. Jag ville inte kräkas. Det bara kom.
Jag mådde dåligt av att gå till skolan. Jag ville inte vara där. Jag hade inga problem med att ställa mig och dansa på fredagsmyset, eller läsa upp en av mina många berättelse. Detta gjorde jag varje vecka utan problem. Jag var inte mobbad. Jag har alltid haft Bella. Så varför var det så jobbigt att gå till skolan?
Ett bra självförtroende och en mycket dålig självkänsla. Ja, det är möjligt att det var det som låg bakom det.
Ska jag vara helt ärlig så har jag ingen aning om hur det började den gången. Jag har ingen aning om hur lång tid det pågick, om det var två månader, ett halvår, ett år. Ingen aning. Jag har bara några få minnen, resten har jag förträngt. Jag tror inte att jag vill gräva i det heller.
Nu kommer jag fortsätta att prata om mina svackor. Då ska man veta att en svacka för mig kan vara liten och den kan vara riktigt stor. Jag tar bara de stora svackorna som var jobbiga.
Nästa svacka kom när jag var 11 år. Den här var inte så långvarig, men det var fortfarande jobbigt.
Denna gång var jag säker på att det berodde på osäkerhet och prestationsångest. Jag tyckte att matte var jättesvårt och det var dags för nationellaproven och jag var så orolig för att jag inte skulle klara det. Så vitt jag kommer ihåg varade denna svacka i några månader och jag tror inte att jag kräktes varje dag.
Sedan hade jag några små svackor, men den värsta svackan kom efter min ryggoperation när jag var 15 år. Den här gången var det riktigt illa. Jag gick ner över 10kg och min självkänsla hade nått botten.
Jag hade inte bra självkänsla när det var dags för operationen, men det blev värre när jag rasade i vikt.
Jag var illamående efter all medicin. Spydde massor. När jag kom hem var det fortfarande svårt att äta och jag fortsatte rasa i vikt. Till min familj och mina vänner sa jag att jag hade gått ner till 40kg, jag ville inte säga att jag bara vägde 38kg till mina då 163cm.
När det var som allra värst vågade jag inte väga mig. När jag kom tillbaka till skolan fick jag blickar emot mig. "VA SMAL DU HAR BLIVIT!" Var det första mina vänner sa. Jag vet att de bara brydde sig om mig, men att säga det till en smal person, som inte vill vara smal. Det var så jobbigt att höra.
Ca två månader efter, när jag äntligen hade börjat kunnat käka igen och fick behålla maten, så åkte jag på en magsjuka. Trodde jag. Det var min blindtarm som var inflammerad. VIKTNEDGÅNG igen.
Under denna tid reagerade jag på hur mycke bantningsgrejer som fanns just då. Det var reklam, program. Det fanns överallt! "När ska de göra reklam eller program enbart med de som behöver och vill gå upp i vikt?!" Sa jag till mamma och grät!
Vill man gå ner i vikt kan man minska sina matportioner, ta bort socker och träna.
Vad gör man när man vill gå upp i vikt och om man försöker tvinga i sig en tugga till så måste man springa och spy. Hur gör man då för att gå upp i vikt på ett hälsosamt sätt? Öka portionerna, visst, men när man inte kan det?!
Jag var så arg!
Jag vet faktiskt inte hur lång tid det tog innan jag tog mig ur svackan. Men det tog tid.
Sedan fick jag en liten svacka när jag var 18 år. Denna varade inte länge och var inte så allvarlig, förutom att den fick mig att bli en olydig snorunge. Jag tror att jag gick ner max 7kg. Alltså inte så allvarlig, en lite mindre stor svacka kan man säga.
Nu har jag en svacka igen. Även denna är lite mindre stor svacka.
Men nu har jag lärt mig en hel del.
Vad beror svackorna på?Förut trodde jag att det berodde på osäkerhet.
Dålig självkänsla. Prestationsångest. Extremt höga krav på mig själv.
Det kan vara en sjukdom, ex magsjuka som gjort att jag börjat gå ner och sedan kan det bara fortsätta.
Idag säger jag såhär. Jag har en ätstörning. Det är inget som jag kan bli frisk ifrån. Det är som en berg-och-dalbana, det går upp och ner.
Förut ville jag inte säga att jag hade ätstörning, men nu har jag så pass mycket erfarenhet, och jag vet att om man går ner 5kg på bara någon vecka, om inte känner någon hungerkänsla efter 8 timmar, om man blir illamående av matlukt, om man får att det tar stopp i halsen medans man äter och man vet att om man tvingar i sig en tugga till så kommer man att gå och spy. Då vet man att det inte är ett normalt beteende. Man behöver inte någon som säger att man lider av en ätstörning. Man måste förstå det själv. Allt sitter i huvudet.
Hur tar jag mig ur svackorna?Jag har ett matschema i mitt huvud.
Eftersom att jag inte blir hungrig när jag har en svacka får jag lov att titta på klockan för att veta att det är dags att äta. Jag försöker äta frukost, lunch och middag med max 3 timmars mellanrum. Dessutom försöker jag äta någonting under de 3 timmarna.
Jag jobbar mer med min självkänsla, även fast jag tycker att jag har bra självkänsla så jobbar jag för att få den att bli ännu bättre.
Eftersom att det är viktigt att jag tränar mina muskler, på grund av ryggen, så fortsätter jag träna, men om jag fortsätter gå ner så får jag enbart träna styrka.
Jag tänker mer på mig själv. Det kan verka lite själviskt, men när jag går igenom en svacka är det viktigt att jag har 100% fokus på mig själv. Jag kan vara en bitch mot andra, det är inte med avsikt, det är för att jag måste tänka på vad som är viktigast för mig och då kan jag verka som en bitch.
Jag är beroende av folk som jag kan lita på. Jag vill helst inte vara ensam. Jag behöver någon som bryr sig.
Det är många som har det så mycket värre än jag. Jag tänker på de som redan är smala, men som vill bli ännu smalare. Det är fruktansvärt. Så jag har ändå en väldigt mild ätstörning. Jag vill inte vara smal, jag vill ha former, men ibland skrämmer jag mig själv när jag ser min smala mage och mina höftben och faktiskt gillar det. Ena studen gör höftbenen mig spyfärdig, nästa stund kan jag inte låta bli att titta på dem. När jag tycker om min smala kropp då är det ätstörningen som pratar, när jag blir äcklad av alla ben som syns då är jag mig själv.
Allt sitter i huvudet.
♥
